VBM Film 136

Berättat: 2018, Olov Bergström, kommentar:
Räfsorna minns jag mycket väl från de perioder som jag vistades i Jämteböle. Farfar Alfred lärde mig redan då jag kanske var 9-10 år gammal att slå med lie, jag hade från början en lite kortare lie. Jag fick när jag kom in i tonåren byta upp mig till en fullstor lie och efter att ha slagit av det höga gräset så användes de handgjorda räfsorna för att räfsa ihop gräset. På filmen finns en sekvens då min faster vevar slipstenen och min farfar slipar lien. Jag ägnade många timmar åt att hjälpa min farfar genom att veva slipstenen, tyvärr lärde jag mig inte själv att slipa en lie utan endast att bryna den vass när man slagit i t.ex. en tuva. När farfar hade slipat lien så var den sylvass, det var som att skära i smör då man slog med lien.

Handverktygen minns jag fanns i ladugården. Ladugården användes efter 1965 då de sista djuren försvann endast som snickarbod. Dessa väldigt gamla verktygen har troligen använts av min såväl min farfar som min farfarsfar. Dock minns jag inte att farfar använde annat än möjligen tvingarna, när jag kom in i bilden så var det modernare verktyg som användes. Farfar var en ganska duktig finsnickare, han hade som specialitet att göra små ”gungstolar” för fötterna som framför allt äldre personer hade nytta av.

Lådan med sockertång har jag också väldigt tydliga minnen av. Lådan stod till vänster om orgeln inne i salen i Västerbottensgården. Jag minns att det köptes in ny sockertopp även om jag egentligen inte tror att det klipptes loss några sockerbitar efter ca 1970.

Jag har många fina minnen från framför allt somrarna i Jämteböle. Fiskade gjorde jag både i Välvsjön där vi hade en roddbåt och i Jämtebölesjön där jag kunde stå på någons brygga och fiska. I Välvsjön fick jag fin abborre och i Jämtebölesjön som är relativt grund fanns storgäddorna. Simskolan gick jag i Snårtjärn ( heter idag Snålltjärn ), från det att jag var i 10-årsåldern så cyklade jag själv till simskolan på farfars gamla ballongcykel. Förutom att slå med lie tillsammans med farfar så fick jag även hjälpa honom att kapa veden. När vi hade igång vedkapen utan att den långa platta remmen mellan elmotorn och vedkapen hade hoppat av ropade farfar; hejsan, hejsan verket igång.

Min farmor dog relativt ung men min farfar bodde kvar på gården i hela sitt liv, de sista åren flyttade han dock på vintrarna hem till oss på Östteg. Han kunde då fortsätta med en av sina favoritsysselsättningar (som han vanligtvis höll till med i ladugården); att snickra. Han var många timmar i vårt snickarrum i källaren där han bland annat gjorde fotpallar i form av en minigungstol.