Vbm B 7675

Berättat: 2021-12-04, Helen Hörnlund, kommentar:
Signe Sjöberg föddes i Hummelholm den 4 augusti 1903. När hon var 7 år födde hennes mamma Klara sitt 17:e barn, men varken hon eller barnet överlevde. De begravdes i samma kista och babyn låg på sin mors arm. Av den stora syskonskaran var det 14 barn som blev vuxna. Signe var mycket hos sin storasyster Axelia Eriksson som bodde i samma by. Signe blev som en storasyster för sina syskonbarn Elsa, Ester, Henrik och Folke.

När Signe blev lite äldre flyttade hon till sin bror Erik Alexius som bodde i Hörnsjö. Han var skräddare och bodde mitt i byn, några hundra meter från järnvägsstationen. Signe bodde tillsammans med sin kompis Lydia Johansson i ett rum i det uthus som fanns på gården och som fortfarande står kvar. Hos sin bror jobbade hon som väst- och byxsömmerska. Det fortsatte hon med även sedan hon gifte sig med en av byns pojkar, Einar Strömberg, som bodde i den del av Hörnsjö som heter Åbrånet.

Einar hade fått överta en del av sina föräldrars hemman och byggde där ett hus en bit från Uthörnsjön. Einar och Signe gladdes när deras första barn Inger föddes. Sedan föddes fem barn med några års mellanrum, men två av dem dog vid födseln och de andra tre efter bara några få månader. När ett barn dog under vinterhalvåret så stod den lilla kistan i salen som stod ouppvärmd den tiden på året. När Signe tog en paus i hushållsgöromålen gick hon dit och satte sig vid kistan och lät sorgen och tårarna komma för en stund. Äldsta dottern Inger kunde inte riktigt glädjas när hon fick veta att hon skulle få ett syskon, för de dog ju bara. Därför dröjde det ett tag sedan hennes lillebror Leif-Gunnar föddes innan hon kunde glädjas och inte längre vara rädd för att mista även honom.

Trots att Signe upplevt mycket sorg i livet var hon alltid glad och positiv, väldigt humoristisk och tyckte om att retas. På grund av skolios och reumatism hade hon mycket värk under stora delar av sitt liv, men inte heller det kunde få henne att tappa sitt goda humör.